Direktlänk till inlägg 29 mars 2010
Återgår till rubriken och kom på att jag dagdrömde. Men vore det en omöjlighet att få lapp på luckan i Stockholm. Var fan finns patriotismen? Ska vi behöva lämna alla klubbfärger i kofferten och bilda Stockholm Captial HK? Det kanske är så, men vem tar tag i det?
Det har skrivits massvis i olika forum huruvida handbollen är bra på att marknadsföra sin idrott i region Stockholm. Tappet i antalet ungdomslag i seriespel, vilket vi beskrivit tidigare, torde vara ett tecken på att tillväxten är missväxt.
Räknar man baklänges så innebär en minskning på 50 seriespelande lag inom ungdomshandbollen säkert en minskning med 2500-3000 presumtiva ”kunder” till handbollen. Om 10% hade valt att gå på handboll så hade det betytt massor.
Igår befann sig undertecknad på plats i allmänna hallen för stockholmsidrott, Eriksdalshallen, för att som en av knappa 800 åskådare bevittna slutspelsmatch i handboll. Spelet i sig var helt okey, närmare riktigt bra från Hammarbys sida faktiskt, Sävehof såg mest ut att vara fat and happy ska dock tilläggas. De var så dåliga att man kan tro att de la sig med flit.
Handboll och Stockholm är en ekvation som faktiskt har fungerat tidigare.
När Elitserielagen Hellas fick sällskap av Cliff i högsta serien var det massvis med Stockholmare som slöt upp, jag kom ihåg det själv. Det var som att gå på hockey, det var stämning. Dessutom så är ju handbollen unik då man sitter så nära spelet att man kan ta på det, känna lukten av klistret och höra varenda svordom från såväl spelare som ledare. Helhetsupplevelsen i en handbollsmatch, är faktiskt, hur färgad man än är, svårslagen för någon annan idrott. Det är kamp, det är inga glaslirare som ligger och vrider sig i plågor och det är aldrig publikkravaller.
Ett av problemen är att det finns för många ”elit” lag. Förr fanns det två, sen kom Polisen/Söder och sen kom Tumba och sen kom Djurgården och till sist Hammarby, sen skulle hela Stockholm vara elitlag. Alla skulle försöka att göra resor med sina A lag och ingen hade längre tid för att gå och titta på handboll. Det blev inte en självklarhet, Stockholmshandbollen blev till för många olika färger, man kunde bara följa en och det var den klubb man själv var engagerad i. Nu är det en fördelning av åskådare på ett helt annat sätt.
Det behövs ett par elitserielag i Stockholm, kanske tre som tillsammans, för handbollens skull, sätter sig ner och bestämmer sig för dialog. Speldatum och marknadsföring av varandra, gemensamma aktiviteter och en påtryckning mot handbollsförbundets pajaseri till PR avdelning. Man får helt enkelt leka förbund själva.
Jag tycker att pappor och mammor som levt med handbollen också måste välja handbollen som nöje, i alla fall någon gång. Ta med dig ungarna och några hundralappar och se till att det tittas på handboll. Det är en del av ditt ansvar, och gnäller man på handbollslandslagets missade framgångar så gnäller man också på sig själv. För det är på regional nivå som blivande storstjärnor föds och det med hjälp av patriotisk hemmapublik.
Länge leve handbollen i Stockholm – skiter du i att bry dig om den blir den ledsen.
Devil
Cliffs Elitserielag 1988-1989, Noterbart är att laget var Stockholmshandbollen och årgången hade samlat spelare från hela Stockholm. Det var bätttre tryck och hjärtat handlade om Stockholmshandbollen.
.....det vore väl kul att öppna locket till hösten...
The last one Evert Ekh har tagit fighten om ett öppnare och mer interkritiskt handbollsklimat. Ekh har fått skydda sig mot skurar av sura miner och maffiametoder från såväl förbund, HEH och SDH. Det har varit naturligt då vi själva kastat skit i...
Stocken fick 1 pinne. Kul för honom och Alingsås. Drott vann rättvist borta mot RIK i en match där det inte fanns några målvakter. -- Sen! Hammarby tofflar dit Sävligahof ordentligt....ja ordentligt eller ordentligt...en boll blev det och det är ...